Gamla skills

Jag har ju glömt berätta om vår nya kattunge! Hur liten som helst töltar den runt och slåss med allt! När den inte sover det vill säga. Och den sover attans sabla mycket alltså! Vi har ännu inte kommit på vad den ska heta, så alla går omkring och kallar den för konstiga saker, typ tufs, lill-skurken, snufsan och så vidare. För mig heter den mest Kattskrälle.

Kattskrället slåss mot skorna. Skorna vinner.

Penicillinet har verkat ganska bra. Febern är borta, men halsontet består. Inte roligt. Såhär på kvällskvisten när jag satt och ojade mig över mina värdlsliga problem tänkte jag att jag skulle prova min systers artpad när jag ändå har chansen. Är ju inte hemma så ofta och min egen är paj. Skummade runt lite på mitt favoritforum och hittade alldeles för mycket inspiration, så jag höll på att ge upp. Men då bestämde jag mig för att bara måla ett random ansikte rakt upp och ned.

Shit... jag fattar inte hur dom gör på det där forumet... ;(

Älskling, jag krympte magsäcken!

Har idag mått som en slagpåse med skit och vassa spikar. När jag inte fryser svettas jag, och när jag inte svettas så fryser jag. Man ska väl inte behöva ha diskhänder av all svett när man vaknar på morgonen? Jag bad dock min mor att ringa till vårdcentralen och boka en tid. Nu jävlar ska här köpas penicillin!

Allt gick smooth, bortsett från alla gamla handcrémesköpande människor som var före mig i kön på apoteket. Dessa bidrog till huvudvärk av oanad kaliber. En intressant observation gjordes dock av ett ångestladdat par som plockade ett graviditetstest från hyllan och tittade spänt på varandra. Oboy, de skulle aldrig spänt på varandra! Sjuk laddning emellan. Något, eller någon, verkade inte riktigt redo där. Obeskrivligt. Bättre än på film!

På kvällen serverades det tacos helt random. Tacosälskare som jag är, slukar jag två tacos i rekordfart. Min magsäck som inte har fått ordentligt med mat på väldigt länge fick plötsligt mycket mat väldigt fort. Det ena leder till det andra. Jag var tvungen att rusa och spy i toaletten. Det var bra att tacosen inte hade hunnit ta smak så mycket av magsyran. Det var banne mig den godaste spyan jag någonsin kräkts. Synd bara att man blev så hungrig nu såhär på kvällskvisten.

Tänkte på den här bilden när jag kräktes och på hur jävla skönt det är att äta normalt!

Should've seen it comin'

Julen är en högtid av djupt rotade traditioner. Försöker man ändra minsta lilla (typ varför måste man dansa runt granen, man ser ju ut som en jävla sekt, dessutom är det inte ens roligt) så blir man automatiskt nerpiskad med irrationella argument som man inte kan säga något emot. Typ, så har det alltid varit. Vafan!

Nu har jag en ny, dock inte så rolig, tradition på G. Det har hänt tre år i rad och nu är det fjärde året det händer; jag har alltså blivit något rent groteskt sjuk varje jullov sedan 2005. Ofelbart. Jag har aldrig skrivit något om det i min blogg, vilket dels beror på dålig dokumentation, men mest på grund av att det liksom inte är direkt party att skriva att man ligger och är sjuk. Ostekigt. Nu har jag i allafall vaknat tre dagar i sträck och i princip kunnat simma ur min säng på grund av all svett. Har ingen aptit. Har levt på rostbröd och te. Serveras det mat har jag ätit fjärdedelsportioner. Trött i kroppen. Yr i huvudet. Ont i halsen. Åh jag orkar inte. Varför kan jag inte bli frisk?


Vad jag har gjort och vad jag borde ha gjort de senaste dagarna summeras i den här tabellen:

Plugg: -
Film: *****
Julklappsshopping: **
Häng: **

Här kommer ännu ett roligt minne från svunna tider:


När jag bläddrade igenom gamla bilder på mina föräldrars dator hittade jag den här bilden från nyårsafton innan den här bloggen startade (05-06). Jag var (naturligtvis) sjuk, men åkte ändå ut nånstans på landet med Fredd och tvärbanan och krökade. Väl där träffade vi på en kille som var otroligt lik "Håll brillan" (engelska: Hold m'speckles). Först verkade han skön på nåt sätt, garvade och snackade skit. Men typ en halvtimme efter att hans spritflaska hade öppnats blev han helt odräglig. Mot slutet av kvällen var han helt onåbar. Han gav mig sin flaska och sa till mig "Drick för helvete! Jag ska inte ha sånt!". Jag var typ "Eh okej, schysst!", tog en sip och ställde tillbaka flaskan på bordet. När killen väl registrerat att flaskan står där på bordet inser han att det saknas lite och vrålar "VEM FAN ÄR DET SOM HAR TAGIT MIN SPRIT?!". Jag blir helt less och svarar "Det var jag, men du sa ju att jag kunde ta ju!" varpå han typ rycker till och bara "Bra gjort fan... jag gillar ärliga personer! Ta mer! Du får ta hur mycket du vill...". Jag kände mig som en serieruta...

Träskalle

Efter åtta hårda veckor av ilsket hyvlande och förbannat sågande skulle vi nu äntligen få redovisa våra alster. Man fick 13 minuter på sig och det gick väl bra ur ett perspektiv. Folk garvade bort 5 minuter av min redovisning och Claes af Linköping babblade om att min ljusstake var vacker i två minuter. Min redovisning som var så fin blev bara ett stort flamsande. Det bara blir så när jag ska berätta om mig själv eller något jag har gjort, vet inte varför. Särskilt om det är publik. Det bara ploppar upp lustiga saker i mitt huvud som man kan säga. Men det blir alltid så konstigt av någon anledning. Jag tror att jag har fått det draget av min far.

Jag minns den gången i mina glansdagar, då jag var runt 16-17 år, då det var skridskoåkning på en gymnastiklektion. Vi skulle till Zinkens IP och jag var självklart sen (redan där började min stora karriär). Jag slängde ner mina skridskor i en påse, rusade iväg mot tunnelbanan, glömde påsen, glömde låsa, sprang tillbaks, hämtade påsen, och kunde äntligen springa till tunnelbanan (efter att ha sprungit tillbaka och låst). När jag väl kom till Zinken var jag precis i tid. Folk hade precis bytt om och börjat värma upp isen. Jag öppnar min påse och upptäcker att jag har stoppat ner tre olika skridskor. Av olika storlekar! Det blev ingen skridskoåkning för mig den dagen. Men när jag kom hem och berättade för min käre mor började hon skratta och slutade inte förrän min far kom hem, då hon var tvungen att berätta för honom om vad som hade hänt. Men något som utlöste en ny vansinnig skrattattack var att när min mor närmade sig klimaxet i historien: "...och kan du gissa vad han hade tagit med sig då?!", så svarade min far helt självklart "Nä! Tog han med sig skidorna!?".

Några av de slöjdföremål som jag har producerat i den här kursen.

Detalj från klockan till höger. Från "Vuxenuppgiften".

Murbräckan. Från uppgiften "Rörlig leksak".

Detalj från murbräckan. Snidat av Lind.

Mozarts Requiem

Hittade en rolig bild på Facebook och kom på att jag hade glömt blogga om det, trots att det var rätt länge sedan. Grejen var väl att jag återvände till kören under hösten och hamnade mitt i repetitionerna inför en stor gratiskonsert. Hann repa fyra gånger innan vi skulle uppträda. Kändes kanske inte tajt som ett kattarsle, men den andra kören som vi körde med var mer skillad (läs äldre) än oss, så vi kunde hänga med dom när det blev svårt.

Efter konserten fick jag blommor och så gick vi och käkade på BK. Jag äter fan aldrig på BK. Brukar inte gilla burgarna där... Trots att dom skryter så mycket om att dom grillar och shit. Have it your way. OKEJ!

Halleleluja! Joel och Omberg ser ut som en riktig opera-stjärnor! Jag ser mer ut som Harry Potter...

Julbord

Igår var det knytjulbord hos Mattias och Amanda. Jag och Joel var Julmust- och köttbulls-ansvariga. Jag hade dessutom lyckats köpa alldeles för mycket alkohol till mig själv. Jag tänkte att eftersom julbordet började klockan 14 och vi inte hade planer på att köa till HG's bartömning i tre timmar så är det nog bra att bunkra upp! Detta ledde till stor förvirring, guran åkte fram och vi började härja redan klockan ish (kanske drygt sju). Jag minns att jag kollade klockan flera gånger och trodde den var skitsent, men det var den inte! Det var inte förrän senare som det blev sent. Otroligt!

Kvällen slutade hos Martin & Alex med skitsnack och Mariestads. Martin bjöd först på gammal Tuborg från typ 2006. Den var inte så god. Sen tog Martin fram gåspaté och alla äckliga saker han hade fått i födelsedagspresent. Jag smörade på lite av gåspatén på en macka och tuggade i mig. Fem minuter senare ligger jag och hulkar över toaletten. Det smakade inte så gott. Inte andra gången heller. Jag provade även HG kl 2, men det var 60 kronors inträde. Högst tvivelaktigt värt, så jag snackade lite med KG och drog hem.

Idag har jag suttit med pannan mot ett papper på ett bord och tvingat mig själv att måla lådor och skit. Redovisning imorgon, då kan det ju vara bra att ha nånting att redovisa. Känns bara inte riktigt meningsfullt att sitta och måla mjuka och ungdomliga lådor. Jag känner i alla fall inte behov av det just nu. Dessutom är nivån rent barnslig.

Usch... snart är det jul. Vilken ångest! Jag måste fan isolera mig!

Lucia movie night

I extrema nödsituationer, såsom brand, rån eller VFU kan man tvingas stiga upp med tuppen, gå upp i ottan eller bara vakna jävligt tidigt. Det är inte ofta man gör tvärtom och går till sängs tidigt, och nu menar jag inte tidigt som i tidigt på kvällen, utan tidigt på morgonen (och vara nykter skall tilläggas!). Det är en gång per år och det är på Lucia-movie-night. Jag tänkte nu analysera filmerna kronologisk ordning och jag är inte rädd för att skriva ut spoilers så skyll er själva om ni läser den kursiva texten.

Yes man!
Jim Carrey är en kille som jobbar med att ge avslag till folk som vill låna pengar till onödiga saker. Han verkar inte gilla sina vänner för han behandlar dom som skit men dom verkar tycka att han är cool. I alla fall i början. Sen efter lite motgång träffar han nån gammal kompis som verkar helt flippad och skickar honom till ett sektliknande seminarium där han får i uppgift att säga JA till allt, oavsett situation. Efter fem minuters Ja-sägande träffar han på en tjej som han kommer bli ihop med i slutet (nej det är ingen spoiler, ni kommer fatta det själva).

Oavsett om det är en något förutsägbar övergripande handling så är det en härlig humor genom hela filmen. Jag tror att jag och Martin garvade högst i hela salongen, det kändes typ så. Jag rekommenderar filmen starkt och jag ger den 4 filbyterskyltar av 5 möjliga.

Allt flyter
Jonas Inde är en frånskild korpenbandykille med en 17-årig dotter som går på konstsim. På en svensexa för en av hans vänner lånar de bassängen och filmar när de kör nån slags fyllesynkroniserad dans i vattnet. När de spelar upp filmen på brölloppet blir det succé. Det slutar med att dom åker till VM i manligt konstsim. I Tyskland.

Det här var den tråkigaste svenska film jag någonsin sett. Den gav mig ingenting utom plack på tänderna och en svettig röv. Det är ju kul nu med diskussionen om nedladdning och att det kommer allt mindre pengar till svenska filmer. Man blir ju inte direkt förvånad över att blir så när man ser den här filmen. Jag tycker fan att de får anstränga sig lite hårdare om de ska få pengar av mig. Kanske tänka tio sekunder extra innan man beslutar sig för att göra en film om konstsim för män. Hur många i landet Sverige kan känna igen sig i den handlingen? Filmen får 2 mycket svaga filbyterskyltar, för att det var en scen i mitten som jag tyckte var väldigt fin.

Zack and Miri makes a porno
Den här filmen handlade nästan om samma sak som förra filmen (dåligt med deg > extrem åtgärd > lyckligt slut). En kille och en tjej bor tillsammans och är bästa polare. De har aldrig bonkat. Sen köper killen en Fleshlight och så brakar deras ekonomi ihop. De har såpass dåligt med cash att de beslutar sig för att göra en porrfilm. För det är ju ett naturligt steg från att jobba som servitör på ett kafé. De hustlar till sig en massa utrustning och några extra skådespelare. Men när väl scenen kommer där dom måste ligga med varandra så blir det nästan mer att deras hjärnor fuckar med varandra. Sen blir dom kära och shit händer.

Den här filmen var vad man kan kalla pubertal. Snusk och bajs går hem nu, tänkte man när man pitchade idén till den här filmen. Jag är inte den som är den, jag gillar ish sånt här och jag vet att jag garvade rätt hårt på några ställen. Den får 3 rosa filbyterskyltar. Skön bakisfilm för den lättsmälte.

A clockwörk björk

Den här veckan har det varit sena dagar i skolan. Det är många uppgifter som ska redovisas nästa vecka. Metallen är klar, jag har en uppgift kvar i trä. Just nu står jag och filar (inte bokstavligen) på en klocka, helt i onödan fick jag reda på. Man skulle tillverka något, vad som helst, för hand och spendera 50 timmar på det (inte mina ord, det var var våran handledare sa till oss, no shitting). Okej, tänkte jag, för jag hade redan sågat upp allt mitt material i perfekta bitar med bandsågen. Moget. Men jag skiter i det så länge. Begreppet "för hand" verkar för vissa betyda"man får göra lite som man vill", och jag är inte en person som klagar, men man mummlade lite i det tysta vid förra kursen.

När jag kom hem igår, klockan prick tjugo noll noll, möttes jag av tre mysgrabbgrabbar med vin och folkbärs. Vilken bra avslutning på en tung dag! Vi satte på en film som hette Dom kallar oss mods 2 och kände oss dubbelmoraliska.

Det var högst tveksamt att vi skulle till HG innan vi gick dit, men när vi väl var där kändes det värt. Tjugokronors-öl känns liksom lenare i plånboken. Det var även högst tveksamt att vi inte skulle gå hem till oss och efterfesta med två rohypnolsugna bondbrudar (och nu menar jag inte bond som i james bond). Det låg något oföglömligt i mötet med dessa märkliga damer. Det var som att dom levde i en annan galax, där man kallade varandra Phoenix och Frostie, där det är coolt att äta slängd resturangmat och där man är kung om man kommer undan så pass billigt att man slaggar hos polare lite här och där.

Hunter som hade gormat mest om rohypnolen blev nog rätt förvånad när Psyclops, River och Dozer började gå mot våran lägenhet varpå Phoenix och Frostie bara hängde med. Och när jag gick och halkade runt bredvid sällskapet i min karolinerrock, likt Karl den tolfte on ice, så tänkte jag att livet ändå är en jävligt kul grej att vara med om, om man ska se objektivt på det hela, vilket kanske låter sjukt. Men mest tänkte jag nog på hur svårt det är att gå från ett leende till en sur min utan att dra in mungiporna. Det är sjukt svårt!

Hittade en whiteboardpenna igår morse som jag spexade med i sann Emil & Martin-anda.

Topmodel-Axel talar ut

David ringde plötsligt en dag och frågade om jag ville vara med på en fotosession till sitt portfolio. Jag är ju aldrig den som bangar på att klä ut sig och bli fotad, så jag sa "fyfan... när kör vi?". På söndag, svarade David. Men i lördags ringde han och härjade, mitt på morgonen om att flytta fram en dag istället, och köra om en halvtimme. Shit tänkte jag! Nu kör vi!

Temat var mimartist. Vi körde ut långt åt helvete med bil och stannade vi göta kanal. Där började vi plåta lite flummiga bilder, jag tänkte mig "skadad fågel", men David tänkte mer "clownen ska dö". Jag offrar mina fötter för konsten och vadar ut i det iskalla vattnet helt barfota, och helt i onödan för det blev ändå inte så bra bilder. Sen gick vi upp på bron och där skulle det se ut som om jag tänkte hoppa ner i vattnet, vilket var helt livsfarligt om man inte är Raxl Snaxel.

Sen gick vi över en åker och klättrade i träd, sprang på en landsväg och avslutade med att tvätta av sminket i en liten bäck. Det blev som en berättelse av jättefina bilder! Jag har retuscherat bilderna som David lade upp på hans blogg.

Springer på en väg. Vet inte var den leder mig.

Står på kanten. Pressar känslorna mot räcket.

Vill vara lika livfull, lika reflekterande, som min spegelbild.

Tog av mig masken. Lät allt komma ut.