Livet går vidare

Året var 1985. En liten blodig slibbig liten krabat drogs ut i världen. Hans namn skulle ha varit Amadeus, men av någon anledning fick pojken heta Axel istället. Axel... vad är det för ett jävla namn?

Tjugofyra år senare vaknade jag upp i lillstugan på landet, föga intresserad av världen utanför. Jag visste varken vad klockan var, om det var soligt eller molnigt eller om vi låg i kärnvapenkrig. Jag slog upp ögonen, men stängde dem igen utan att ens registrera om jag hade sett någonting. Tankarna for tillbaka till min ungdom. Hur uppfattade jag livet och världen då? Hade jag en dröm? Vad ville jag? Frågor vars svar känns alltmer viktiga för varje dag som går.

Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte komma fram till någonting. Men en sorglig fundering dök upp. Jag tror inte att jag ville ha nånting när jag var liten, utom typ direkt stimulans i olika former. Min dröm var att göra ingenting. Den enda realistiska drömmen som är omöjlig att nå. Så jag fortsätter att famla efter halmstrån, oviss om framtiden, ständigt sökande. En vals bland molnen. En sång från djupet. En lek för tanken.

Plötsligt stormade föräldrarna och min yngsta syster in och gav mig presenter. Jag fick en t-shirt, en tröja, tre kalsonger, Arn del 2 & 3 och en 22''-skärm (jag fick dock bara en bild på den, men dom skulle beställa den hem till mig). Bra presenter! Nu ska jag bara överleva också.