Busspunka

Idag hände något märkligt! Jag och Joanna har äntligen fått i ordning lägenheten så att det känns mysigt och fint. Vi hade ju ringt och klagat över alla fel på lägenheten också så i morse kom det en reparatör kl 10 som skulle kolla på spisen. Typ fem minuter senare kom en till reparatör som skulle kolla på allt annat. Två jäkla reparatörer som bara fixade all skit liksom. Fan, vad bra det är med hyreslägenheter ändå!

Men nu tappade jag tråden! Det märkliga var ju inte reparatörerna! Joanna skulle åka hem till storstan idag för att fira sin fars födelsedag, och i och med att hennes tåg hem gick kvart över fem så beslöt vi oss för att åka in samtidigt till stan, eftersom jag skulle jobba på det där telefonsäljarjobbet vid fem. Bussen är som vanligt en kvart sen och vi stönar över vad problemen kan vara egentligen. Det är ju liksom ingen överraskning att det snöar år efter år. Jag tänker inte ens gå in på och håna lokaltrafiken över det där; man kan typ googla på "SL snö förseningar jävla" så får man upp drygt 900 bloggar med trötta och roligare dissar än jag orkar komma på (OBS: skojar inte, prova själva).

Hursomhelst, när vi åkte förbi Barnhemsgatan så smäller det utav bara helvete! Jag är ju bilrädd sedan tidigare (mösspåtagningen i gymnasiet, kort historia men orkar inte just nu) så jag sket fan på mig, nästan. Vi hörde nåt släpande ljud också under det där dragspelet i mitten av bussen som lät oroväckande. När jag klev av vid stora torget så kollade jag på däcket och så ba var det helt platt! Haha! Helt sjuk! Bussen fick pangpunka mitt i stan! Så jävla märkligt! Man tänker typ, jahaaa det är därför de har så mycket förseningar hela tiden eftersom däcken inte klarar av den vassa snön... Jorå...

Jobbet gick bättre än väntat. Jag slog personbästa med tre sälj (var iofs min första "riktiga" dag). Tre var dessutom mitt personliga mål för dagen. En historisk seger i min säljkarriär! Wall street nästa!

Sen kom jag hem, hälsade på silverfiskarna, köpte en flaska cola hos turken och satte mig och kollade på film. The big Lebowski såg jag först. Den var bättre än väntat, men ändå överskattad. Hur nu det går ihop. Sen såg jag Inget är heligt med Betnér. Han är hyfsat kul, men ett jävla tjat och härj med han hela tiden. Man får lust att ställa sig upp och ropa KÄFTEN. Bara käften. Det finns fan ingenting bättre än att säga käften. Det liksom övertrumfar alla argument. "Jomen..." KÄFTEN! Vem vågar säga nåt efter det lirrom?

Efter det kände jag mig sugen på en drink. Så jag hällde upp lite rom och cola och satte på Torsk på tallin. Jag såg den första gången på Gotland när jag var femton år gammal och tyckte den sög. Men nu, nästan 10 år senare, såg jag den med ett helt annat perspektiv. Tankarna bara virvlade runt. Jag kunde knappt ens förmå mig att le under hela filmen. Jag kände typ sorg och förtvivlan. Vilken plåga det måste vara att vara ensam! Tänk vilka metoder folk tar till för att slippa vara ensamma! Men sen kom jag på att alkohol försämrar omdömet, så jag tror egentligen fortfarande att filmen sög. Men orka bry sig om en jävla film.

Oj! Plötsligt blev klockan halv fem! Sovdags!